Conarium är ett skräckspel inspirerat av författaren H.P. Lovecrafts skräckroman “At The Mountains of Madness” från 1931. Faktum är att spelet rent av utannonserades som “Mountains of Madness” 2015, men fick sedan ett nytt namn inför releasen. Det släpptes ursprungligen till PC 2017 och hade året efter portats till macOS och Linux. 2019 släpptes det även till spelkonsolerna Playstation 4 och Xbox One. Spelet är skapat i Unreal Engine 4 av den turkiska indieutvecklaren Zoetrope Interactive som bara består av tre personer. De har sedan tidigare släppt två andra Lovecraftinspirerade skräckspel.
Försvunna forskare
I spelet axlar man rollen som Frank Gilman, en av fyra forskare i en expedition ute på Antarktis. Spelet inleds med en drömliknande sekvens och därefter vaknar man upp helt ensam i ett rum på forskningsbasen. I rummet står även en märklig maskin som ger ifrån sig underliga ljud och ett pulserande ljus. Man har även någon typ av armbandsursliknande elektronisk enhet fäst runt handleden som man inte riktigt vet vad det är.
Man börjar därefter utforska basen och upptäcker snart att det inte finns en levande själ kvar där. Frågan är var de övriga forskarna har tagit vägen. Efter att ha lyckats återställa strömmen på forskningsbasen kan man börja utforska fler delar av den och man hittar en hel del lappar, röstinspelningar och annat som ger små pusselbitar till mysteriet.
Conarium är verkligen inget spel som lämpar sig för barn då det kan vara ganska obehagligt. Däremot är det vanligt att anordna barnkalas i Stockholm, eller var man nu bor, som har teman från populära spel som Fortnite eller Minecraft. Förvisso finns det monster även i Minecraft och man ska man skjuta ihjäl varandra i Fortnite men eftersom grafiken inte är särskilt realistisk, utan mer liknar en färgglad tecknad film, blir det inte så otäckt i praktiken.
Mer pussel och utforskande än action
Rent spelmekaniskt är Conarium ett förstapersonsspel och miljöerna är väldigt välgjorda. Det otäcka i spelet består inte så mycket av monster som hoppar fram ur mörka hörn utan det är mer atmosfären, miljöerna och ljudbilden som sätter stämningen. Det finns gott om mörka utrymmen där man måste använda ficklampan för att kunna se ordentligt framför sig och även en hel del läskiga statyer som man tror ska börja leva när som helst.
Det är faktiskt bara vid två tillfällen i spelet som man blir jagad av monster och det är också de sämsta delarna av spelet. Detta då det kan upplevas som ganska frustrerande och kontrasterar så skarpt mot den övriga spelmekaniken där man i lugn och ro går omkring och utforskar sin omgivning och löser pussel.
Just pussellösandet är en central del av spelet och det kan ibland vara ganska kniviga problem man måste lösa för att kunna komma vidare. Oftast hittar man dock lösningen eller ledtrådar till den antingen i den anteckningsbok man hela tiden bär med sig eller någonstans i omgivningen.